Han sa utan glädje i rösten
att lusten förbannat hans liv
sedan tog han mig avsides bortom
och flåsade unket sitt ord
Böj dig framåt du gatornas drottning
ska mitt ämbetes kraft ge dig frid


Då vände jag blicken mot ljuset
och bad att få säga ett ord
Låt mig nådigt få smörja din mandom
få lindra din skuld med min mun
jag ska tvätta dig ren från det dolda
och din lust ska se himlen förväxlad


Men han stirrade långt bort i fjärran
band fast mig med svångremmens längd
då smärtornas man skulle hämnas
en hora med blottade ben
och han tog mig med krossade stenar
han tog mig till graven den fan


Så nu stirrar jag osedd mot ljuset
där förlåten rivits itu
men skammen har solkat min klädnad
det enda jag vet är att dö
Förlåtelsens ord är förbrukat
mitt öde är korsfäst i sten