Varför känns det så hårt? När jag vet hur verkligheten är

Du lämnade mig, det är så det är

Men ändå finns jag kvar här och väntar på att du ska komma tillbaka

en förlorad själ, men jag kan inte släppa taget

Minnenena är allt jag har, de underbara, varma och glada minnena

Men minnet av dig, när du vände och gick och lämnade mig blottad för världen

Den bränner mig så att det känns att jag är en häxa som blir bränd på bål

Var det jag? Var det du? Vem var det som förstörde det vi hade så kärt?

Eller var det bara jag? Levde jag i en dröm som jag var ensam i?

Minnena vrids i mitt huvud, det gör mig till en skurk, en skurk som lämnade dig, en skurk som lät vår vänskap dö.

Men är det så? Var det inte så att du lämnade mig här, förlorad, ensam och hjälplös?

Du var min vän, du var min allra bästa vän, du hjälpte mig bort ifrån det mörker jag levde i, det är jag evigt tacksam för, men jag kommer aldrig släppa taget, aldrig sluta hoppas, för att du en dag ska hitta tillbaka

Så jag behåller min dörr vidöppen för dig, trots att jag vet att jag borde stänga den, men det är svårt, jag klarar inte av det.

Jag är inte stark, jag föll ihop när du lämnade mig

Du var min klippa, mitt berg, mitt stöd att ta emot mig på

Nu har jag inte dig, och ingen att ta mig emot på

Nu behöver jag dig, jag känner mig ensam och övergiven

men ändå kan jag inte gå till dig, för du har stängt min dörr till dig

Jag saknar dig.