Om jag skulle skriva en berättelse om mig själv, vad skulle den handla om?

Skulle jag vara hjältinnan som räddar alla, som kommer till människors undsättning när de behöver den?

Skulle jag vara den personen som gömmer mig i skuggorna, för rädd för att ta mig fram och blundar och låtsas att inte höra eller se det hemska som händer runt om mig?

Eller skulle jag vara den som slår? Den elaka typen som gör andra ont? Den som njuter av att se andras smärta?

Kanske skulle jag vara den som dras med, den vars vilja hela tiden blir kvävd och bara följer med vad de andra gör? Den som styrs av grupptryck och andras åsikter?

Vem hade inte vela vara hjäljtinnan, de sm hjälper andra och får deras dag att skina upp? Vem hade inte stolt ställt sig upp och sagt: Idag hjälpte jag människor och fick människor att le?

Vem har inte också velat gömma sig? Bara dra sig undan och inte vela ha något med det att göra? Bara vara ensam och inte bry sig om någon annan än sig själv.

Och vem har inte velat hämnas åt sig själv eller sina vänners förtjänst? Vem har inte tänkt elaka tankar om en annan människa och kanske till och med velat gjort den människan illa, ibland riktigt illa?

Men alla har vi väl också dragits med av mängden? Kanske har vi vikit undan och velat vara annorlunda, men någon gång så hänger vi med. Vem har inte gjort något de inte velat göra? Det kanske inte var så illa, det kanske bara var att gå till ett ställe, kanske var det att säga det där ordet, ta den där saken?

Sanningen är att ingen människa är perfekt. Alltid har vi känt den dåliga sidan av oss själva. Även den snälla tanten som bor på andra sidan gatan med det där stora leendet och de där goda bullarna känner de mörka frestelserna, de är inte heller goda innifrå och ut.

Alla har vi gjort våra misstag, alla har vi våra dåliga dagar och alla har vi våra mörka sidor.

Men lika sant som att alla har en mörk sida så har vi också en god sida. Även de seriemördaren som dödade 200 människor innan någon tog fast honom har en god sida. Vissa visar den bara mer än andra, vissa kanske inte visar de över huvudtaget.

Men sanningen är att den finns där, likasom den mörka sidan. De är som två siamesiska tvillingar. Ingen går utan den andre. Där den ena går följer den andra efter och när den ena står i ljuset så står den andra bakom, de kanske har ett eller annat ord och säga i det hela, men för det mesta så håller den sig där.

Men vad är det då som styr dessa grundliga beteenden? Vad gör så att vi kan vara hjältinnan, eller elakingen?

Det enkla svaret är att den enda som kan bestämma över det är du.

Du har fått rättigheten att välja, du ensam kan styra och bestämma om dig själv. Det är du som låter saker andra säger itll dig gå in, det är du som bestämmer om du vill följa andras order.

Om du vill så finns alltid möjligheten. Om du vill klä dig i tajta kläder med underkläderna över med en cap och leka superhjälte så är det ingen som hindrar dig, och om du vill ta ett vapen och gå och skjuta ihjäl hela världen så är det ingen som hindrar dig.

Men alla människor har också samma rättighet som dig, så om de vill stoppa dig så kan du inte heller hindra dem. Du kan säga din åsikt, men det är deras val om de vill lyssna på dig eller inte.

Du har rätten att bestämma över dig själv.