Jag vill andas, och fylla tunga ord över ett vakuum. fylla flera huvuden med sång. Det är det som vill ut, som stannar.

I mitt eget sen, fyllt av tårar eller bara damm, kristall, krossade barn, kryckor saliv, jag skiter i hur det vill ut.

Är du inte lite patetisk som jagar småtjejer på krogen, hänger i en bar av 19 åringar när man själv är 41?

Jag vet inte, men det är så det heter. Vet inte själv hur patetiskt jag är.
Sitter ensam på en jävla stol som på julafton, väntar in lyckan som femåringarna väntar i tomtefar, hur ond han än må vara.

Jag skiter i vad jag har i huvudet och jag skiter i hur det vill ut, vilken form det tar och hur många det illa berör.

Det är nog egentligen ingen som märker något, förutom ni, som ser de dimmiga felstavade orden ringla ut på pappret, på datorn, på armen.

Mitt huvud saknar, det gråter och det längtar, det ler ibland och är lyckligt, det är då det inte hörs.

Jag skiter i om du säger att jag är vacker, att jag betyder något för dig.
Det är redan bestämt att jag är ett odjur som bara har vänner på fyllan, men som sitter ensam på alla måndagar i hela sitt liv, i hela ditt liv, i vårt liv.

Som inte hittar en mening men just nu.