Som skapare av
min egen verklighet
spinner jag en kokong
runt mig själv
som  utestänger
tomheten.

(och stänger inne)

Tomheten
skrämmer mig.
Tystnaden som upp- 
står är öronbedövande.
Åtminstone tror jag det,
jag har aldrig vågat
att stanna kvar.

Inuti kokongen
sveper jag ett täcke
omkring mig 
sytt av min självkänsla
med bitar av svunnen tid.

Om jag kunde
skulle jag kanske se hur
oräkneliga kokonger svävar
omkring i tomheten?
Kanske kommunicerar
kokongerna genom att
reflektera varandras
monologer?

Intill den dag jag inser
vidden av den begränsade
värld jag accepterat
som min verklighet
är kokongen
min bild av
mig själv, omvärlden
och själva syftet med mitt liv.

Den dagen jag är redo,
när jag genomgått min
inre metamorfos,
upphör täcke och kokong att
existera
och jag står där med
skimrande vingar utbredda
och är fullständigt
medveten om min egen
storhet.

Den dagen
är jag
medveten om att
kärleken
och
jag
är oskiljaktliga.

Jag är grundvalen
som min värld
vilar på.

Jag är valen
och skillnaden
där emellan.

 Jag är faktorn
som förlöser
mig själv.

 Jag är riktning, fokus, väg och mål.

 Tomheten
är ett
oändligt kärl
fyllt av
kärlek.