Min världs rivs i två olika delar

Jag slits mellan min vilja att hjälpa, som brinner starkare än min vilja att leva, och min vilja att vara en god vän och hålla det jag lovar.

Sakta ser jag min värld falla samman, jag önskar jag kunde vara en bättre vän. Men vad ska jag göra?
Vad borde en vän göra?

Jag är så långt borta, och jag kan inte komma. Jag vet vad som händer, men jag kan inget göra eller säga, för ty det har jag lovat dig.

Det är som en brinnande eld som jag inte kan släcka, den fortsätter bara att bränna mig och jag kan inte ta mig därifrån. Jag står som paralyserad och ser lågorna långsamt svepa sig runt mig och omringa mig. Det gör ont, det gör så fruktansvärt ont, men jag kan inte röra en muskel, jag kan inte skrika på hjälp, det finns ingen återvändo.

Vad ska man göra? När ens röst är tyst men man vill skrika ut så mycket?
Det känns som att min strupe snörs ihop, jag kan varken andas eller prata.

Det är ett tyst rop på hjälp, som ingen kan höra. En osynlig människa bredvid.