hon väntar vid fönstret
ser stjärnor falla ner som
regndroppar
från himlen
hon ler och tror
att de faller för henne

det var exakt ett år sedan
hon har allt skrivet i sin dagbok
trots hon egentligen inte behöver
den för att minnas
hon minns allt
hur himlen liksom bara öppnade sig och
hur allt bara kraschade
bara
föll
ihop
hon borde ha förstått redan då


han var hennes värld
hennes universum
vintergatorna som aldrig ledde henne fel
tills de tillslut inte ledde henne alls

hon minns exakt hans leverfläckars placering
hur de bildade hemliga kartor längs hans kropp
hon kunde ligga vaken hela natten
i hopp om att någon gång kunna tyda dem

hon minns att hon brukade
tänka på hur en kropp kunde
rymma hundraåttio centimeters perfektion
hon brukar fortfarande tänka på det ibland
bakom fasaden som utger sig för att
ha kommit över honom
kommit över dem



(han hade
nyckeln till hennes hjärta)



och
hon trodde inte att kärlek
kunde göra så ont
att han kunde göra så
ont