livet dör aldrig
Du mitt jag
Din panna så fårad av dom vackraste mönster,
livets inre resenär en lång resa man skymtar
jaget genom tidens olika fönster.
dina ögon så matta men ändå
glimten som kan skimra upp
och och ge himlen dess blåa
färg,
för att sedan mörkna
utan
det blåa blir rymden
som ett grått hav
där solen bara syns
som en stjärna i mörkret,
men så bakom virvlande
tidsskopor fyllda av nåt
magiskt ungt pockande
hoppingivande,
jag blir så varm när dina
tårar av strömmande solar
visar att jaget aldrig kan
dö.