Mörkret kommer närmare. Denna gången viker hon inte undan, hon är trött på att springa iväg och gömma sig.

Vinden blåser i hennes hår, hon tittar utan rädsla på den frammåtstörtande mörkret som tar sin omgivning med storm och lämnar ett enda stort kaos.

Hon står där, lugn. Medveten om att springa iväg bara förlänger skräcken.

Mörkret är så nära nu så att hon kan sträcka fram sin hand och ta på det. Kylan är så bitter att den fryser allting i hennes närvaro till is. Men hon står där. Lugn. Oberörd.

Hon ser det komma, och trots att hon vet vad som kommer hända så går hon inte iväg. Ty den smärtan och de utmaningarna är hennes öde och hon vet att på andra sidan mörkret så väntar ljuset.

Stilla står hon och väntar, väntar på att hennes tur ska komma.
Till slut så omfamnar mörkret henne, bryskt och obarmhärtigt, och hon tar ett sista andetag och försvinner.