Månljus trängde sig fram mellan grenarna
och löven darrade lätt
för en bris av tigande sommarluft.
Stjärnblommor glödde på himmelsängen
och små, små tunna strimlor av tyg
föll som ett vårregn mot gräset.
Vi kröp ihop som små
darrande tussar av bomull på marken,
som träd som böjs för vinden
eller som stenar som kastas mot avgrunden.
För hon hade ett hjärta av ljus
men själen var svart som den mörkaste natten,
så svart var kärleken
och så tung var bördan hon bar.
Det porlade från bäcken
och löven seglade på vattnet
och vattnet grävde sig fram genom marken
för ingenting
skulle någonsin kunna stoppa vattnet.
Hon tryckte sina gråtande kinder mot min hals
och händer av is gömdes tätt mot huden
och hur hon än försökte
yrde sveket bland hennes ord.

Och jag höll henne intill mig då hon föll