efter långa tiders irrande i gångarna
de blinda, utan mening grävda, tunnlarna
där fukten växer algerna allt halare
där kölden smeker varje rörelse
där gick vi utan karta och kompass
där trodde vi att taket ovanför
(den jord vi levt av) bränts till aska
tills så en dag
en tunnel ledde, av en slump,
till ännu rörbelysta salar
från vilka ytan kunde nås

våren var nästan förbi
solljuset strödde häggens blommor över oss
senare på dagen slog syrenerna ut