Skrikvitt fält och lerkockor
det är den förgörande sorgen och en stentyngd
nojdens trumma
jag lämnar de verkliga för varje steg
stora skor med revor trampar ensamma fotsulsmärken
som inte längre bottnar
grus i fickorna som jag vippar ut på marken
kastar märken
som att jag faktiskt funnits

Ett ekenhus vid en eklyckegata
jag sitter i fönstret och blåser ut såpbubblor med rök i
altaret i kaminen är upptänt
blomblad på golvet och svartvita urklipp
ett blandband som hakat upp sig
jag lever inte i de vanligas värld

Mönster som slingrar upp över väggarna in i taket
andarna som sitter brevid mig i badkaret
jag har vattnet upp till halsen
rakbladsvasst hett
de är nog mina vänner
även om jag blundar finns deras väldiga närvaro
de vet min hemlighet

Iskristallformer
en himmel med reflektionen av ett fält
jag vandrar där
rotlöst
svarta hörlurar sjunger min undergång
som det flyktigaste ljudet
tappar jag min sista markör