det började en dag för så länge sedan
jag satte mig i min farkost, jag gav mig av
några förbipasserade hade lämnat ett tips
så till jorden jag mig begav


det första jag såg var en explosion
brinnande, gnistrande över de bördiga bergen
skållade människor, brända till döds, ja, förkolnade enda till märgen

det andra jag såg var en ledare
han var stolt och mäktig på sin pidestal
men under honom stod folket, de som fått honom dit, och ångrade bittert sitt val

det tredje jag såg var ett helt vanligt hus
inuti fanns en man gammal som få, han skötte allt själv, han slet till han dog
han klagade aldrig, han stertade på, aldrig hörde vi att han fått nog

det fjärde jag såg var en flicka, ung och med framtid som så
men hennes liv kördes i kras, hon förstörde allt
för en fantasi, en dröm; hon gjorde var sak som han befallt

det femte jag såg var en ensam man
han vandrade gatan lång
men från ingenstans kom tre maskerade skuggor och slog honom till döds och inte ens i döden kunde han hörs frihetens sång


mitt sökande tog slut där och då
och jag begav mig fundersam hem

om människan kan leva sina liv såhär
stå ut, och blunda för lidandet

då är de sannerligen de intelligentaste i universum
ty inte ens jag
kan blunda för verkligheten