ge mig
ståltrådsstyrka
lite oslipad diamant-styrka
inga undantag, ingen tröst
vill knacka pannbenet till ett fint,
dödligt
pulver att sila
mellan söndermöglade fingrar
knäcka revbenen mot spårvagnskurens
plastväggar
känna hjärtat vrida och vända på sig där inne
dra en lätt suck, somna om
i ren omedveten trots
vill peta in tårna mellan nedslitna, svarta däck
och anonym asfalt
höra varje tå explodera i ilska

vill stanna upp och växa fast i dammet
någon gång ibland