Jag står på kanten till en avgrund.
Jag tittar ner och ser bara mörker.
Jag hör skratt och glädje bakom mig, men jag är fast, bunden av en osynlig makt.
Jag försöker vända, försöker ta mig därifrån, men jag kan inte röra mig.
Jag kan inte titta bakåt, för varje gång jag gör det så tappar jag balansen och faller.
Avgrunden öppnas framför mig.
Den är ett stort gapande hål, som väntar, och väntar, den tickar, den tänker, den lockar på mig.
"Du hör inte hemma här", "Kom så ska jag ta dig dit du hör hemma", "Här kan du känna dig trygg" - orden upprepas om och om igen i min hjärna.
Jag tittar ner och ser endast mörker, ett ont inte som inte visar vad det finns där, en hemlighet.

Mitt hjärta i ett järngrepp, min kropp i kedjor, min själ i mörkret, vart är då jag meningen att ta vägen?
Skratten fyller luften omkring mig, men skratten har ingen värme. De är kalla.
Jag känner hur jag börjar skaka av kyla. Jag hör inte hemma här.

Nu tittar jag ner igen, men nu ser jag inte endast mörker. Jag ser hur det skimrar, som om någon hällt ner glitter i det.
Det börjar att rycka i mina händer och fötter, sakta börjar min kropp gå mot avgrunden, men jag är omedveten om det.
Förtrollad av det vackra skimret dras jag mot det, som en magnet.
En sista gång hör jag skratten. Jag behöver inte ens vända mig om för att veta vad som händer. Men nu känner jag längre inte kylan. Jag känner värme.
Jag vet vart jag hör hemma.

Jag tar tag i kedjorna som håller mig fast och sakta drar av dem. De är så tunga, men samtidigt går allt så lätt. De dunsar ner på marken utan att göra något ljud ifrån sig.
Jag blundar och tar det sista steget ut i intet och sträcker ut min hand. Jag känner en varm hand som tar tag i mig, sen försvinner jag, och kvar finns endast en avgrund och mina kedjor.

Jag är fri.