Livet är så orättvist.

Varför ska du, som är så underbar,
dö? Försvinna, bara sådär..

Vi alla kommer sakna dig,
det vet du.
Snart kan jag inte längre fråga "Vilken Annika?"
när mamma har pratat i telefon med någon Annika.
Snart finns det bara en Annika kvar.

Än är du inte död, det kan hända mirakel.
Men det känns inte som om något mirakel kommer
hända ikväll,
och i morgon kan det vara försent.

Det gör ont när någon man tycker om
lämnar jorden.

Det gör ont att se dig,
som alltid är så stark
helt plötsligt vara så hjälplös.

Ett tag tänkte jag
"Snälla du, ge inte upp!"
Men jag vet att du aldrig kommer ge upp.
Du kommer aldrig släppa taget.

Visst, du kommer inte längre andas
så att vi kan höra och känna det.
Men du kommer följa våra liv här på jorden
ändå.

Visst, när din dotter tar studenten så kommer du inte
kunna stå där i mängden
helt synlig bland alla.
Men din dotter kommer se dig,
och hon kommer känna
din värme och
din innerliga kärlek.

Du kanske kommer vara den där fågeln
som sitter på en trädgren och iaktar.
Ibland kommer du ge ifrån dig ett litet kvitter
och möta din dotters ögon.

Och en dag så träffas vi alla igen,
och vi kommer vilja berätta om våra liv för dig.
Men då kommer du bara skratta, sådär som du skrattar,
och säga "Men hallå, jag vet redan. Jag var ju med! Det var ju jag som var den varma sommarbrisen!"
Du kommer nämligen alltid vara hos oss,

i vinden,


i regnet,


i solen,


eller i havet.





Det jag vill ha sagt är att du aldrig kommer försvinna helt.








Du kommer alltid finnas i våra tankar.