Ensamheten kryper på.
och det går inte att gömma sig.
I ljuset blir allt för uppenbart svidande
och i mörkret ekar minnena öronbedövande högt.

Ljuset svider trots att jag håller händerna framför ögonen
och blundar så hårt jag kan.
Mörkrets eko tränger igenom alla minnesmurar
jag någonsin byggt upp.
Vad ska jag göra,
när allt bara svider?
Hur ska jag höra,
vad som är det rätta
när ekon från det förflutna
överröstar allt förnuft?

Jag vill bygga en bubbla
med ogenomträngliga väggar.
Där vill jag sitta i min blåa fåtölj,
och lyssna till tystnadens toner,
läsa om livets lyckliga sekunder
och skriva ner drömmar på randigt papper..
Men jag är dålig på bubbelbygge,
och Ensamheten har vassa fingrar.

Allt jag önskade var trygghet...

Ensamheten kryper på,
men
jag orkar inte gömma mig längre.