En örn
med fötterna fastlåsta vid marken


en örn

stark med kroppen tryckt
mot den gyttjiga asfalten

en örn
med starka vingar






jag försöker se skyn
en bit
jag försöker se skyn
men hukar mig snabbt mot marken

jag försöker räcka mig mot skyn
men jag hinner inte
och böjer mig ner igen







Himlen tillhörde mig innan jag började flyga
och förlorade farten


Nu gråter jag i gruset
tårar om flykt
som borde ha lyckats

nu gråter jag mot gruset
och inom mig löses något upp

det är mitt hat
som aldrig blev ett vapen


Nu ser mitt öga endast salt
och gamla tårar lösgör sig
glider mot halsen


Det är viktigt
jag ligger kvar
även fast jag är på vägen

och det är över

Ser in i skogen
luftiga blad är där


Nu är det bara natur-