Vi sitter vid dikesrenar och slänger skräp

Varje gång nya ställen

Gräshopporna är sig tämligen lika överallt

De älskar oss inte nog för att förlåta

Långt bortifrån hör vi talas om bäckarnas porlande

Det sägs kunna bota tankarnas surrande

Det sägs att vattnet då och då kan sina

men aldrig rinna baklänges

Varför skänker detta sådan tröst?

* * *

Vi vet nu att gräshopporna 

tämligen lika överallt

föraktar oss - hur kan vi då svalka oss

i skuggan av deras symfonier?

Borde vi inte hata dem och

istället anlägga gräsbränder?

Det flög fåglar över oss igår, vi räknade dem

inte, men noterade deras likgiltighet

Flera gånger har vi sett vissnande löv, vi tror

att de kanske blivit störda av våra tankar

Marken är bränd, ibland,

vi lyfter då våra blickar mot himlen och blundar

Om ytterligare några kilometer faller mörkret

Det känns lite vemodigt

   en aning

         men vi 

            hoppas på

                dem som kommer

                      efter oss

Gräshopporna