Varför? Varför allt mörker, varför all smärta?

Ungdomen, fast i sitt eget mörker, väggar gjorda av oss själva och andra, jämlikar men ändå så annorlunda.

Vi är dem utstötta, de mittemellan.
För unga för vuxenvärlden som ständigt och jämt ser ner på oss, för gamla för att leka och bara inte bry sig som barn vilka ser oss som förebilder, som ser upp på oss som vi sedan ser ner på.

Vi vänder oss till de som står i samma sits, de mittemellan.
Ändå är det vi som är mittemellan som gör vårat eget liv till det helvete vi lever i.

Skolan, fängelset, dit vi skickas, ofrivilligt, för det är det vi vet vad som krävs av oss. Där placeras vi, alla vi mittemellan, tillsammans, borta ifrån vuxenvärlden som vi ännu är bortstängda ifrån.
Ett helvete, gjort av de vuxna, tillämpade för oss mittemellan, vi ungdomar.

Men det är inte skolan, som är det helvete alla vi pratar om, det som tär oss sönder är vi själva.

Grupptryck, självkänsla, utseende, förebilder, fördomar och vad andra tror och tycker om en, det är en komplicerad värld vi lever i, vi ungdomar, de mittemellan.
Det är som en evighetskamp, som ingen vet hur man tar sig ut ifrån.
Vänner, respekt, rykte, styrka, stolthet, vildsinta djur som kämpar och krigar för detta och dödar för att uppnå detta.

Varför är det så? Varför kan vi inte hjälpa varandra? Stötta varandra? Hjälpa oss igenom den hårda tiden vi alla går igenom?

Svaret: Vi är alla fångna i en stor bur, där vi trampar på varandra och bråkar om plats. En bur med ett stort lås med en kombination som vi alla kan, men alla för rädda för att öppna och riskera att bli ensamma, utstötta.
Så vi stannar, även om vi kvävs, för det är det vi är vana vid, trångt med plats, lite med luft och mycket förtryck.

Det är ungdomarnas helvetet.