Jag har utvecklat en svag förälskelse till en djup kärlek helt tillägnad vår huvudstad Stockholm. Så kan man se min läsning av Per Anders Fogelströms svit Stad. Min besatthet av Henning och Lottens kärlek till varandra och tilltro till staden med de skyddande murarna har växt sig till något okontrollerbart. I en månads tid har jag vandrat Södermalms gator upp och ned, sökt mig till Fjällgatan och Nytorget där deras dotter, böckernas fasta punkt Emelie, spenderat många år av sitt liv. Jag har beundrat malmen som gjort stadsdelen otymplig och oregerlig, som krävde Alfred Nobels snille för att äntligen kunna formas efter människans behov. Fortfarande är inte Södermalm till fullo tämjd, vilket gläder mig som den senaste månaden levt i ett annat sekel. En tid då den svartvita romantiken i mitt hjärta dolde lössen, kylan och tuberkulosen. Jag önskar mig ibland vara ett av stadens alla barn och barnbarn och tror mig nästan vara det, så stark som kärleken till Stockholm växt sig inom mig.

Jag tackar allra ödmjukast för denna vackra skänk från historien, tänk att jag är en av dem som i mitt hjärta ska bära Stockholms hjärta. Staden har väntat Henning och tagit emot honom med sina utsträckta kalla fattigfingrar och alstrat både alkoholister och artister. Hit har de kommit, så även jag. Mina drömmars stad. Vilka drömmar sedan, vad visste jag om dem. Jag som bara hört om hån mot sameflickor som tror att Stockholm kan bli deras. Vad vågade jag hoppas på? Kapplöpning på övergångsställena längs Drottninggatan hade jag redan upplevt och överlevt med blotta förskräckelsen. Hur kunde jag veta?

Hur kunde jag veta att Hennings drömmar även kunde bli mina? Att jag kunde börja älska en stad? Jag som alltid älskat vidderna och nordanvinden mot min kind. Fjällbjörkar och fjällsjöar var mitt element, inte sommardoft av stenens värme. Visst är jag en av dem som alltid längtar ut, bort från staden till min barndoms snötäckta skogar. Men hjärtat är tudelat, en del ryms inom stenmurarna, bland knarkare och kultur. Längtan till stadens ljus och stenarnas berättelser kommer alltid att hägra, även om själen och kroppen hör hemma i fjälltrakterna.