Bakom hörnet skäller hunden. Min katt ,"Lilja" hör den och morrar dovt, i mitt öra. Jag tar henne i famnen och kramar hennes lena svans...

  Det fanns andra katter, var det slumpen som gav mig just den svart-brun spräckliga bondkatten med de underbarta ögonen

Jag pussar henne på örat och säger åt henne att lämna hunden ifred. Den har inget med oss att göra...

   Var det för Flickan som stod bakom mig och viskade tyst för sig själv "hoppas hon inte väljer den grå, hoppas hon inte väljer den grå"?

Hon fortsätter morra ett tag till men när jag envist fortsätter stryka henne över ryggen övergår så småningom morrandet i ett varmt spinnande...

  Var det för att när Lilja tittade på mig så tyckte jag att jag såg en sån kärlek i hennes blick, som jag aldrig sett skymten av förut?

Hon kurar ihop sig och ler. Glömmer helt hunden som fortfarande skäller bakom hörnet...

   Eller var det för att flickan, när jag lovat henne att jag inte ville ha den Gråa, sa att jag borde ta den där brun-svarta? Hon tyckte den såg så söt ut.

Jag blir alltid så glad när hon spinner...

 Jag vet inte varför men jag vet att jag aldrig skulle byta henne mot någon annan

Någonsin