När snöflingor faller på träden i parker,
då minnes jag ljuset från barndomens dar
med solen som lyser på snöklädda marker
och fåglar i kärven som havren där tar
med hararnas tresprång i gnistrande snön
och bären så röda i avlövad rönn.

Nog minnes jag även de blåkalla kvällar,
när himlen var öppen i stjärnornas ljus,
då månen den lyste på snövita hällar
där färden gick hemåt i vindarnas sus.
Och kälken den lätt över skaren framgled
i skrapet som hördes från järnskoddad med.

Jag minnes väl även de skuggor som dvaldes
av oro för framtid och bister kall nöd
att pengar ej räckte till det som behövdes
att vi skulle drabbas av sjukdom och död.
Ja, minnen av glädje och minnen av strid
jag har i mitt hjärta från barndomens tid.

Den känslan är inte så lätt att beskriva,
en känsla av lycka från solen och snön,
av dagdrömmars längtan och vurpa i driva
och iskalla mornar med moln uti lönn.
Ja, än finns där minnen i själens förvar
av stunder som ännu de dröjer sig kvar.

Men solen och vinden och bister om kinden,
jag minns från de vintrar som fordom där var.
Och legor från djuren och bilden av hinden,
den finns i mitt öga förunderligt klar.
Men allt vilar nu i försonande ljus,
när snöflingor faller på gator och hus.