Vräkt i land på ingen mans strand,
förkastad som en trasa smuts
finner jag mig fullständigt bortkommen och utlämnad
som ett utsorterat och utrensat övergivet barn
med inget kvar att hålla sig till
utom ett omätligt hav av sorger
efter den omistliga förlusten av tre gamla vänner
som jag aldrig mer får skratta samman med,
och allra minst nu i midvinterns tilltagande mörker,
när som livet knappast kunde bli mer tungt att bära.
Trots förlusterna så lever ännu kärleken,
vårt enda hopp för livet och för mänskligheten,
outtömlig och omöjlig att besegra,
enda stråt att gripa efter i lavinerna
av ödets grymhets kataklysmers obönhörlighet;
men sällsammast av allt är,
att man behöver aldrig bli beroende av andra,
aldrig ha behovet av att bli omhändertagen,
vårdad och tyckt synd om eller vara älskad,
om man bara älskar själv
och är sin kärlek kontinuerligt trogen.