Visst önskar man väl att livet vore som en serie?
Att det inte spelar någon roll vad man gör, allt löser sig ändå.
Så är det fan inte.
I en serie blir folk kära, och kärleken är alltid besvarad.
Men om den inte är det?
Om den man gillar inte förstår, hur mycket man än försöker visa det?
Då önskar att man hade det där modet som personerna i serier har. Modet att gå fram till någon och berätta vad man verkligen känner.
Men om man inte har det då?

Och om man har det, varför blir det aldrig som i serierna, evig kärlek?
Hemma när man är ensam med sina egna tankar, så inbillar man sig själv att man vågar. Vågar säga vad man vill. Men när det kommer till kritan, är man ofta för feg
Vad väntar man sig egentligen?
Att allt ska vara som i serier, där personen man älskar bara helt plötsligt känner samma sak?
Men så är det inte alltid.
Livet är ett helvete ibland, och allt handlar om att våga.
Att våga släppa taget om tryggheten, det där stället inom sig där man känner sig så säker.
För utan risker kommer man aldrig få det där man så gärna vill ha.

Man kan önska ihjäl sig efter kärlek, men man får inget om man inte ger.
Och att älska någon i hemlighet är inte lätt. Allt det där man vill tala om, men inte har modet att göra, det är inte lätt.
Och tänk om man vågar, men känslorna inte är besvarade?
Då går ju livet under.
Nej det gör det inte!
Livet kommer att kännas hårt, men vem har sagt att livet alltid är som en dans på rosor?
Om någon har sagt det, har den personen så fel man kan ha.

Men tänk, tänk om det faktiskt blir som i serierna? Evig kärlek.
Då kommer man att tänka, varför vågade jag inte tidigare? Vad var jag så rädd för?
För om man fångar modet, och säger det där man så gärna vill, så tar livet istället en underbar vändning.
Allt det där du längtat efter men som bara existerat i din fantasi, det är plötsligt verklighet.
Våga!
Och vad är det värsta som kan hända?

Man kan få ett nej.

Varför är vi så rädda för ett nej?
Förödmjukelse
Den där ihåliga känslan
Skammen
Men man får ingenting här i livet utan att våga.
Att våga är svårt.

Men om du väl vågar, och du får ett nej, känns det inte lite bättre då ändå? Att bli nobbad ger dig i alla fall en chans att gå vidare, att inte haka upp dig på dina egna känslor.

Det här är ett sätt att intala mig själv, att jag vågar, och vet ni? Just i detta ögonblick så vågar jag.
Men jag vet, jag vet så väl, att när texten är skriven, så är den där känslan av att vara oövervinnelig borta, och jag sitter ensam och håller känslorna för mig själv ändå.
Hur mycket jag än vill.

Och i de ögonblicken av tvekan, och i de ögonblicken av mod, så behövs det ibland någon som står bakom och knuffar dig åt rätt håll.
För vänner kan man berätta allt. Kan du inte det, är det ingen riktig vän.
Även om det kan vara svårt att berätta om sina innersta tankar, så behöver man någon att tala med.
Om en vän kom till dig, så skulle du känna dig hedrad. Hedrad över att vara den person som någon ger sin tillit till. Och visst hade du väl stöttat?

Så när modet verkligen har din kropp i besittning, men hotar att försvinna, så håll kvar den!
Håll kvar modet!
Låt den inte slippa undan, och gör det du just då har modet till, för det kan förändra ditt liv för alltid.
Det spelar roll för hjärtat om du får ett nej, men om du inte frågar, så hade du gått runt och undrat.
Vad hade hänt om jag hade vågat?