Foto: Eva Langrath Vår barndoms paradis. SyskonJag valde inte er ochni valde inte mig.
Livet valde oss.
Många är lekarna vi lekte.
Avundsjukan rev och slet ibland.
Vem tycker mamma och pappa mest om ?
Mamma varför ser du inte mig?
Glädjen sprudlade.
Låta oss leka.
Tonåren kom, min syster du är knäpp.
Avståndet växte, vi pratade knappt.
Lillebor blev för liten för att vara med var mest till besvär.
Han blev retad av stora systrar.
Så blev vi vuxna men var ändå barn ibland rivaler om föräldrars kärlek.
Varför trodde jag inte den räckte till alla?
Så blev jag mamma för en kort sekund känns det som nu.
Vi möttes av sjukdom och död.
Oförsonligheten grävs ner i sjukhusets salar.
Lillebror blir morbror och tar sitt sjuka syskonbarn ut på en biltur.
Vi tröstar och bär varandra och inser i smärtan att nu är vi vuxna.
Dyrköpt är insikten att vi bara har varandra till låns.
Vi får ge och ta i respekt för varandra.
Ödmjukt får jag ta emot hjälpen och trösten från er
Livet går vidare och snart kommer nästa smärta att dela.
Mamma finns inte mer.
Pappa försvinner i flaskans djup.
Sjukdom, motgångar och sorger möter oss alla tre.
Sorgen binder oss samman. Livet är för dyrbart att ägna åt strider om fjuttigheter.
Vi är tre olika unika personer och kommer så att förbli.
Ingen behöver göra om någon annan.
Jag är jag och ni är ni.
Ibland förstår jag er inte.
Men jag försöker att möta er i fördragsamhet och se tillgången i våra olikheter.
Även om jag fortfarande ibland kan tycka att ni är lite knäppa.
Liksom jag vet att ni stundtals tycker jag är lite knäpp.
Så har vi alla något att lära av varandra.
Tack mina syskon för att ni blev just mina.
Jag älskar er.
Eva Langrath 2008
Fri vers
av
Eva Langrath
Läst 561 gånger och applåderad av 10 personer Publicerad 2008-12-18 22:55
|
Nästa text
Föregående
Eva Langrath |