kasta ned det
kasta ned

os medaljer gör sig inte längre
inte heller scenens
bländande strål

alla som skådat sin födsel
i en buffels vitöga vänd mot Ande
i böner bedda
vet

när manteln är varm
av vindar vända för tvång

och bladnervers puls
hotar spränga

har lite kvar
av det jag grävt
och snart dags för vinter

jag rörde aldrig rötterna men
staven i jord och strålen satt
i tu
så kasta nu - kasta

så det vänder igen

segern stannar om inte du går
därför är klöve itu likt v-et

buffeln har redan satt den stig
som glömdes
för massan av klövsatt behov

och vitt förvillar

redan handgrävda hemligheter
gjutna i minnets svarta

behöver trampet för att skingras
lätta - kunna följa och bana din väg

det var längesen min vän
längesen
och vägen har varit lång

men stannad stod är inte
ditt rätta

 dina Ben

dina ben du går med är vackra
för vackra att lägga förbud på

du ser det snart som jag
ur öga för struktur och bakomliv
du ser det snart

där är min uppgift att gå bredvid
när första steget i takt med tid
utan öga väckt av massan

dolt för flocken

blott i förväg höra
känna din väg på dalar och berg
när stegen ska styras
mot det mål
du satte då i skymundan

jag tar emot om
det så sker
i rusning på stäppen
för flocken är fri, hör du

dom springer för vatten
dom springer för vatten nu
och lyfter hindren för dig

så kasta ned nu
det sista
kasta ned
så långt det bara går

för glömd är min famn
det verktyg som tog
där du mötte din botten
din egen


och glömd är den sång över stäpp
sjungen av gråbruna gräs

hornpryddes ork genom marker
när min sömn
vaggade vandrande eoner

randas
ska det åter igen
mången gång invid

liksom du viskat bakom nacke

viskar jag eko

Kom tillbaka

kasta ned i natten din del
av den gamla visdom
ingen ännu vet om som hel

och aldrig ska vetas av två
under samma färd framåt

ja kasta ned

och jag lyfter av skalvet
min fot
bredvid

ofrivilligt exakt
i tid

över blottad ravin