Det som hände var först en bävning i havsbottnen
under Oceanens vattenfyllda kropp.
Och denna skulle ända liv och öden
och mångas tro på framtid och hopp.

Det syntes först som ett vitt streck uti väster,
och vattnet försvann från deras strand.
De förstod ej sen vad det var som skedde när
Tsunamin vällde upp i deras land.

Det var som en väldig vägg av vatten
som krossade allt överlag,
som en ursinnig, vildsint Neptunus
med dödande kraft i sitt slag.

De försökte fly till höjder och kullar
men många hanns av rasande hav,
och de skadades av bråte och bräder
och det hårda i virvlarnas krav.

De sögs ut när havet drog sig tillbaka
och drunknade i nedströmmens våg,
och när allt hade blivit lugnt och stilla
många döda på stränderna där låg.

Det var som om stranden hade bombats
och inget var där längre rent och helt.
Allt var sörja och sönderslagna spillror
och därunder låg kropparna stelt.

En del fördes av bakströmmen långt ut i havet
och klamrade sig fast vid det som fanns.
En flicka låg långt ut i havet
på ett palmträd fört av vågornas dans.

Hon klängde flera dagar vid palmen
och hade varken vatten eller mat,
men hon åt av sura frukterna på trädet
tills hon räddades av en vänlig asiat.

Många sökte sina nära och kära
på stränder och på sjukhus desperat,
men de fann ej dem de sökte så ofta
och letandet blev utan resultat.

Sorgens vågor gick nu över hela världen
med tankarna på dem vi ej längre har kvar.
Vi kan bara göra vårt bästa
och hjälpa dem som nu lever kvar.

Vi alla är som stoftkorn i Universum
och vet blott ett andetag bort
men vet att vi kan drabbas av Tsunamin
och livet kan bli väldigt kort.