Tisdag och idrott igen. Fjärilar virvlar fram i magen bara Lia tänker på det. Till och med svettstinkande tjockmattor och det skitiga gröna golvet hon har kommit att koppla ihop med veckans utan tvekan bästa femtio minuter. Inte för att hon älskar sport, nej, den här lyckan beror på något helt annat. Anledningen är hemlig. Mycket hemlig. Ingen vet, inte en enda människa vet om varför idrottslektionerna får henne att vilja hoppa och skutta och sjunga för hela världen. Vill hon att någon ska veta? Nej. Eller jo, kanske en - Inez.

Som vanligt är hon först in i idrottssalen. Inez, gympaläraren, är hennes enda sällskap. Lia hoppar upp på en plint och låter blicken vila vid Inez medan hon väntar på att resten av klassen ska komma in. Lärarens mörka, lockiga hår och sammetsögon skulle kunna få vem som helst att tappa andan för ett tag. Det liksom strålar om henne. Det tycker Lia i varje fall. Inez höjer huvudet och möter Lias blick.

- Lia, vill du hjälpa mig att plocka fram redskapen, frågar hon vänligt. Lia hoppar ivrigt ner från sin plats på plinten. Självklart vill hon hjälpa till, det brukar hon ju göra. Mattor läggs ut på det skitiga golvet och i mitten av idrottssalen slängs hopprepen i en hög. När allt är klart har resten av klassen hunnit samlas i en ring vid golvets mitt. Inez hälsar klassen välkommen och prickar av närvarolistan. Under dagens lektion ska få prova på brottning.

- Någon frivillig som kan tänka sig att bli nedbrottad, frågar hon klassen med ett retsamt leende. Samtliga killar kör blixtsnabbt upp handen i luften, vem skulle inte vilja bli nedbrottad av skolans söta idrottslärare? Lia räcker inte upp handen, det vågar hon inte, trots att hon tränar brottning. Inez ger Lia en blick.

- Lia, du kan ju det här?

Hjärtat börjar bulta. Visst kan hon, men med Inez, inför hela klassen - det går inte! Tänk om något skulle gå fel. Halvt motvilligt reser hon sig upp och tar plats mitt emot Inez på mattan, greppet de ska visa kallas för rullning. Lia ställer sig på alla fyra på mattan medan Inez sätter knäna i golvet vid sidan av Lia med armarna över hennes rygg.

- Nu ska jag försöka rulla Lia ett varv samtidigt som jag rullar med henne utan att min rygg nuddar golvet. Lyckas jag med det får jag poäng. Beredd?

Lia nickar nervöst. Det här ska gå bra, försöker hon övertala sig själv. Hon ska inte göra bort sig.

- Kör!

För att göra det lätt för Inez vrider hon sig åt sidan, men någonstans i rörelsen blir det fel. Lia känner lätt panikslagen hur hon hamnar på rygg på mattan med Inez kropp pressad mot sig. Det börjar dunka i huvudet. Åh nej, tänker hon. Varför?

Inez tar stöd mot golvet med ena handen och drar undan håret från ansiktet med den andra. Nu sitter hon grensle över Lia, som rodnar kraftigt. Det faktum att läraren sitter ovanpå henne får en liten pirrning att fara genom kroppen, det känns både härligt och otäckt på samma gång. "Tänk om det syns" tänker hon förtvivlat. Nervöst möter hon Inez blick. Inez ser generad ut, lite tafatt och förvirrad som om hon inte visste hur hon hamnat där. Lia börjar ofrivilligt le fånigt, och precis i det ögonblicket händer någonting. Inez blick förändras. Plötsligt glittrar förtjusning i de bruna ögonen. Vettskrämt inser Lia vad som hänt. Inez har förstått.

Men vad händer nu? Som i slow motion ser Lia hur Inez ansikte närmar sig hennes eget och med ens börjar hjärtat skena. Först flackar Lia med blicken mellan de sagolika ögonen och den flimrande taklampan ovanför men hon försöker snart fokusera blicken på lärarens mjuka mun som otroligt nog rör sig mot hennes egen. Det här händer inte, jag befinner mig i en dröm, tänker hon.

Men det är ingen dröm. Lias mun möt av Inez honungslena läppar och världen stannar. Inte ett ljud hörs i gympasalen, ingen ger ett enda knyst ifrån sig. Lia sluter ögonen. Genom munnen strömmar en mjuk värme som gör Lia alldeles snurrig. Inez nuddar lätt vid hennes ansikte med handen, beröringen får ilningar av välbehag att rusa genom kroppen och Lia tänker att det här är hennes livs bästa ögonblick.

Idrottssalsdörren öppnas med ett brak och Inez far upp som skjuten ur en kanon, ögonen är uppspärrade i förskräckelse. Där står rektorn med hakan i golvet. Han drar av sig glasögonen och gnuggar sig i ögonen. Efter vad som känns som en evighet dundrar han:

- Inez Dubillio, kom hit så får jag prata med dig.