Hon ligger i sin säng
blek och flyktig som ett hologram
och mummlar om att hon glömt stänga av kaffekokaren

Han ligger i sin säng
blundar, alldeles kritvit
och mummlar inte alls

Hon viskar om kärlek:
- Tar du min hand när åskan går, älskling?

Han viskar:
Ingenting.

Hon tar hans hand och håller den hårt
men allt vi ser, är en knyten näve som vaggar i luften

Han säger: vi syns snart igen månflicka, jag ska bara bortom mörkret, en dag förstår du, och den dagen ses vi igen.

Hon säger till oss som inte ser:
ni förstår inte, han är bortom natten och universum. Men min tro är starkare än erat tvivel, och mitt sargade minne är mer fyllt med mod än era friska tankar. Mitt hjärta slår bortom horistonten, medans erat är fast bakom murar av ben och hud.
undrar om jag stängde av kaffekokaren?

När jag går därifrån ser jag handen greppa i luften, och en leende kyss riktas rakt ut i universum.