och visst snor jag

och visst snor jag

och visst tänder jag ett bloss, skjuter röken i gapet på henne, fimpar lite mjukt på hennes hjässa. perforerat av små mimiklösa hål, och jag skyller på mina gener vars stora mörka tomma hål till skalle aldrig har en ärlig chans att förplikta sig.

Jag ligger inte bara med täcket, utan något är rest förbi våra tafatta mål om frukost, så länge huden ligger klistrad i ett skal, av fönstertittande fåglar och mystiska dörrknackningar, och där kuddar fortfarande bländer blomt så fort tidigt gryningsljus spränger "aha" vallen. Vrider låren motsols och sträcker mig efter ett gökbo, surrar till hakan än en gång.

Döda tigrar och väsande urholkande vinpavor, det billigaste till slummen, ligger kvar på golvet, vilandes med rinnande rött , stänk. flugor surrar kring. Två uppkräkta paket cigg, luggslitna, fördömda, trolovade sin aska. svavel sörjer sin dräkt.

sperman rinner ner från mina lår, och jag vänder mig om, glor på henne. äcklas av en älskvärd känsla. att se henne förlamad. förstenad. dödligt förskönad, och när hon kryper in som ett väsen, djupt bakom bomulls anlete. ett febrigt ljus flackar och jag greppar efter glaset. och försöker känna efter hur många ventiler från fötterna till magen, och därefter halsen och pannan, fortfarande står på tomgång.

Jag säger att det är mina gener, hur de blev stämplade och aldrig förnedrat utrotade, jag säger att det beror på mitt DNA, att mitt sjuka sinne exploaterar min drift, min kraft, mina vidrigaste marginaler.

med fimpen i käften tvålar jag in hakan, som att få bort lukten av krut, sot, fittsaft och än en gång min tungas spets, efter att ha längtat efter det mest innersta, mest förbjudna, spetsande.  Spottar sedan i näven och smörjer in det vagt på mina kinder. står sedan och betraktar. följer ögonen som nu alltmer fått en grönare färg. Drar sedan imig hela glaset rom med ett svep och sträcker ut tungan. fimpar glöden på den. det gnistrar till. 

Sväljer vant och lägger mig på golvet. stirrar upp mot det där taket som grannarna har som golv. vad gör dom ? skiter dom ? äter dom ? sitter dom bredvid i soffan och låtsas ha ett liv framför teven ? har dom katt ? har dom hund ? är dom bögar ? lesbiska ? kommer dom dö i cancer ? 

Min lem är lika hård som förut, och blåsan håller på att sprängas. det finns ingen anledning att pissa än, så länge hela magen är tom, låt det ta plats där istället, låt det svälla upp. så länge man inte blir förgiftad så är det ingen fara.

och jag vänder mig på sidan och ser henne, hur tårna sticker fram ur fotändan, korslagda. plötsligt står jag framför, och blickar ner. och hon kisar med ögonen.drar upp benen självmant och jag sprider dom utåt som ett v, sträcker upp och sjunker in, ner, mot botten. kramar runt ryggen och drar henne mot mig, så jag känner hennes ryggrad, förslutet kring händerna.

- men riv mig då för helvete..riv mig blind. klös mig falsk. dra naglarna längs hakan. halsen. djupa små snitt skär in i mig. hon vobblar med ögonen. sluter. öppnar. på sekund. iris. bleknar. lårmusklerna slår hårt. som snabba blixtrande regndroppar mot ett kopparbleck. min saliv rinner. landar på hennes mun. slickar glupskt. jag sträcker upp ryggen och satsar det sista, djupaste. 

det rinner blod från min näsa. som en halvöppen stålkran. stearinljuset fladdrar. och jag snyter av det direkt på täcket. som en vitröd blomma. spröda strimmor av stjälkar klättrar sig in i. Hyenorna vittrar sig fram, försiktigt under sängen, och några guldgulagrönflammande blockande ljuspunkter slickar ömsat i sig det porösa, vitat. Som om de skämdes av att lapa.av att existera.

" ni är lik gamarna..varför gömma sig ? undlåta sig ? förvägra eran existens ?"

 bödlad som bänk. står utanför som medel, en opolerad skänk.

ett klaustrofobiskt väsen, en solröd, zargad pojke och armar på en slagen strand på gotland, ett hem i mitt hjärta som jag längtar tillbaka till. en famn att famla i, en nacke att vila mot, ett öga att födas i. en ogiltig biljett i en mans strävan, att strida mot förnekelse, ur ett barns kläder från samma stig där valet aldrig var ett alternativ, utan där chocken och rädslan att gå vilse är varande tillstånd.Stenar i min mun, stenar i min gom, stenar i mina ögon, stenar i händerna. jag kastar. de studsar ut mot vattnet..slår cirklar mot botten.

 biter. tänder mot tand. och det är nu. just nu. ögonblicket är. inte då. inte sen. utan just nu. och kunde jag så skulle jag, slita av mig skinnet, skyla från kallt till varmare just de inneslutna sinnena, för att inte förvanskas, fördelas oaktsamt. Sprickor i mina tankar. Döda hjärncellers akustik.

en ouppfostrad planritning utan substans, utan bärande, närande balkar. Bara bårar av andras tårar. Kyrkogårdar av raseri. Bombkratrar av frenesi.

och ur slutet av blått, går mina fötter i salt. då allt jag är. är skugga. i ett svartare vatten än mörkt.och koden framåt är ceremoni. där allt väljer sig undan planlöst, skrämt, skyggt och förvisande. Sedan spottar jag ut fimpen i luften. Glor över balkongen. Lika frostnaken som cykelställen åtta våningar ner och ropar högt mot stjärnorna, varför dom är så jävla tysta, 

livet är som en nattklubb.

tonvis, med cementerade önskelistor

ett vrål. som min gen. som mitt sjuka DNA,

kräver mig