Besvikelsen bränner i hjärtats innre rum, hur ska man bli glad igen.

Det som känns är bara tomhet och tårar bränner bakom ögonlocken.

Livet blir vad du gör det till sägs det, vill inte hålla med om det inte jämt.

Man försöker och försöker men det vill sig inte ändå.

När jag var på en anhörigvecka där behandlingen enligt Minnesotamodellen
användes för att de beroende skulle ta sig ur droghelvetet.
Fick jag lära mig att det finns inget som heter försöka, utan det heter att man SKA ta sig ur skiten.

Jag lärde mig mycket denna vecka för hundra år sedan tycker jag nu.
Diskussioner, råd och funderingar som lite då och då kopplas upp till hjärnan, jag förstår problemen bättre för de som är drabbade.
Både för missbrukaren och deras familjer.
De är människor inte djur som en del tror.

Men ge aldrig någonsin upp hoppet, för då dör du bit för bit.