Nu lägger döden in i formalin
det minne som blev format av i går
som rännstensbäckar smutsade av vin
och doften av ett gammalt unket år

Men livet pressar fram historiskt hopp
ett spädbarn blint av festens skarpa ljus
likt Fenix rest ur dödens brända kropp
där gravsten bildar hörn i nytt livs hus

Och minnet av det år som redan flytt
till tidlöshetens ström av det som var
behöver inte längre göras nytt
ty
- att leva är att älska det vi har