Jag kunde se dig där på stranden
vid Högsjöns böljande vatten,
som en klar och lyster kristall
i den höstkalla månskensnatten.
Dina kinder var vita som snö
och klänningen immande ljus,
du smög över stranden den natten
mot bäckarnas sorlande brus.

Från barndomens lekande iver vi gick
mot ungdomens lättja och håg,
där vid Ljungbäckens forsande vatten
och fältens böljande råg.
vi kysstes den våren när gräset stod grönt
över fjolårets brunbrända mark
och med kniven jag ristade in våra namn
i ekens åldriga bark.

Vi förstod aldrig livet som vandrat
genom timmarnas dunkel och år,
vid den kullblåsta ladan vid Skälet
vi sågs drömma var lidelses vår.
Och i landsvägens damm fick vi leva
bland nötta stenar och grus,
så förlåtande viskade träden,
genom skogarnas samstämda sus.

Men minns du den brinnande skogen,
den sommarn då allting försvann
och du sa: ”vi kan inte förlora
så längre vi har varann”.
När vi följdes om hösten det året,
till en kyrkas nygrävda grav,
så förmörkades himlen av fåglar
över ängarnas gulnande hav.

Och när vårbäcken spelat för ljuset
som en aning berusad och blå,
ska jag vända vid stenen på kullen
och långsamt från gravarna gå.
Jag ska ledas av tröstande glömska
mot fälten av gungande ljung,
bort mot Högsjöns böljande vatten
där dimman är spöklik och tung.