Just nu skulle jag ha tagit på mig jackan och gått ut genom dörren för att åka till jobbet, om allt varit som förut. För första gången "njuter jag mitt otium". 

Tidigare idag upplevde jag en svindelkänsla, en tomhet och utsatthet som skrämde mig. Fram tills nu har det, sedan sista natten, varit samvaro, fest och glädje. Sång och musik, kramar, gratulationer och gemenskap.
Men nu är helgerna slut och vardagen tar vid. När jag tänkte på det frös jag till och undrade hur jag skulle klara av livet i fortsättningen, hur jag skulle få struktur i detta nya, hitta mening och innehåll utan människorna jag rört mig bland så länge. De som nu går vidare utan mig.
På sätt och vis är jag fortfarande kvar i den känslan.
Men det är tio grader kallt ute och jag har fått en ny recensionsbok från tidningen, sängen känns inbjudande. Att slippa skrapa rutor och ge sig ut på vägarna i mörkret. Att krypa ner under täcket och öppna en alldeles ny bok, ha en kopp te inom bekvämt räckhåll och, ja: att njuta sitt otium. 
Otium cum dignitate!