jag ler mot en handikappad i rullstol
sådär snett och besvärat
som jag alltid gör mot folk
i rullstol

klämmer mig förbi aset
och fortsätter gatan ner

ser balkongerna hänga som tomma bukar
från väggarna
när jag hör dennis skrämmas
-stäng av den där jävla låten, annars hoppar jag!
och han hoppar
dunsar i marken
för att ligga kvar och skratta
bakom mig
full av liv
i sin döda kropp

allt medan sarong-folket på koh pha ngan
dansar till den nya musiken
på en strand för bara dem
i ett fullmånespex

så jävla speciellt

special som läkerol
eller brännvin

men inte special som en strand
full av långsemestrande
medelklassungar
med kåtslag
på red bull-hink
och kruder and dorfmeister

utan mer som
kellogs special k
i en pizzamage
knarrigt idisslande
av meningslöshet

eller special k
i rinnande näsor
på ett fullknökat compagni
för att stressa vidare i natten
och leta efter den perfekta champagnevågen
att surfa sig lycklig med

att vara patrick swayze för en kväll
i point break
en stureplans-bodisatthva
med mental hockeyfrilla

och ha ännu en trasig morgondag
att lappa ihop
framför repriserande
dokusåpor
med ett veckolångt lidande
inom kliande avstånd

för det är en ständig jakt
efter det speciella

medan jag vanligen
traskar nerför gatan
för att köpa standardmjölk