Minns det fortfarande väldigt tydligt
fastän det var tre månader sedan nu.
Mätaren visade på 50.
Såg det röda
och saktade ned och stannade.
Grönt.
Upp i 30 och det var skymning.
Isen knastrade under däcken.
Snön hade smält bort det mesta.
Nu nästan barmark.
Och ett tunnare lager is.
Saktade in vid vägbulan och blickar åt vänster...
Där står hon.
Står där med sin hund vid broräcket, blickande utöver Svartån,
med skymningsröda himlen ovanför sig.
Speglar sig i det annars svarta vattnet.
Med ryggen vänd mot mig,
och hunden blickar också ut över stadslandskapet.
Med björk och asp längs med åns kanter,
den lyktbelysta stigen på höger sida om ån
ringlar sig som en orm.
Kyrkobostaden till höger
en mindre gångbro längre bort mot horisonten.
Stämningen, känslan, vyn och ljuset
som smekte vyn var som tagen ur en film.
Jag stannade upp i tanken
men bilen rullade sakta vidare. En känsla hos matte och hund
utav frid och njutning.
Hur hon stod avslappnat
med höga svarta stövlar och lutade sig över broräcket.
Hur hunden förnöjt blickade ut.
Det var som om det mina ögon tog in visuellt var regisserat.
En tavla. Det fanns en djupare känsla där.
Såhär i efterhand önskar jag att jag gått fram
och sagt hur härligt det såg ut när jag dem.
Jag önskar jag hade gjort det.