Det är inte på vilket sätt man färdas , genom vaga penseldrag

korsande in. sprängande genom kubistiska öar

skikt av motiv, fördelade, ohelade

stringenser av frukt

[ jag vet varför jag letar

söker

det där oklara

fenomenet

de där sublima fästningarna

som trådas tillsammans

till en större Enhet

en ny Trädgård

att vandra in i. För jag ser och vet, att Allt inte är Detta, så även om den korta tid här, förväxlas med människans kännedom om alltings Vara ]

och hur en ram kan ställas diagonalt

ett nytt motiv föder sig fram

bleknar i jämförelse

och hur radiatorer sitter med sina ögon

vägrande bildens äga

[ att besöka, skildra, måla, beundra, sitta still i eoner av tysta sekunder]

knyter sig fast, väver, spikar

från den yttersta ståndpunkten;

att inget är föränderligt

och hur cementerat livets skildringar är

fastsurrad i en fåtölj av ensamhet

men fast beslutet att rita cartoons

blåsa upp en ballong

och fästa på

så hela världen ser

-

Det är inte på vilket sätt man färdas , genom vaga penseldrag

det är hur man härdas

genom allt

som sker

 [ Biljetten in är aldrig är aldrig att Vänta, aldrig att bara önska, aldrig att bara finna och hitta förklaringar, konkreta fastställda versioner spunnet ur oförståelse och kunskap som endast bara är likställt subjektivt, och har lika ringa värde; som den fasta väggens önskan, att påverka resten av rummet; att något aldrig kan bli oktavt eller ens runt, för dess reglar, positioner förbjuder, förhindrar tanken att låta släppa, att raseras till nytt, att inse; att hela rummet inte förintas, eller försvinner om Väggens arketoniska struktur skulle upplösas, helt ]

-

det är aldrig konsekvensen som är summan

utan intentionens första drag

för den som lever i surrealism

älskar det skeva rummet

det självdrickande glaset

de inuti-skalade bananerna

de strålfaktade människor, från diverse universum, med egna hemvister, med egna troll och förskönade berg, och hur glödlampor äter sina månar in

för det går inte att leva normalt

och tro - att det är ett Sant

när alla måste härbärgeras

på samma utrymmen

av kaotisk stillsamhet

hur vi än försöker vända orden

förklara

eller ge våra blixtrande sken

av stjärnors glödande stolthet

-

när speldosan för natten

tickar igång

ligger vi i våra celler

på mage, på rygg, på kant, dragen, fosterställda, öppna, spretande, letande

efter något nytt

att vakna till

oss själva måhända ?

vi vet aldrig någonting

 -

och jag vet varför jag skriver

för jag har sett dom alla

de sällsamma

de försvunna

de födda 

de prövande

de sakta

de snabba

de visa

de okloka

de sjuka

de tragiska

de väna

de olyckliga

de smärtsamma

de viskande

de skrikande

de gapande

de blödande

de genialiska

de älskvärda

de fria

de fångade

de röda

de blåa

de gula

de ljusa

de mörka

änglarna

demonerna

fädrarna

mödrarna

syskonen

de slitstarka banden

de tåliga

de porösa vagt skimmande

fråntagna

embryon

och allt är i en ochsamma

människa

-

vi målar alltid med de färger vi Äger

det gäller att blanda rätt nyanser

och skära raka skarpa snitt

fördela rätt

så att inte själen

säljer sig fångad

ur en annans ståndpunkt

frihet är att inse,

att rikedom alltid kommer inifrån

ibland andas man alledes förmycket

på en gramvåg

av oxiderade drömmar