Att avsluta sitt yrkesverksamma liv och gå i ålderspension handlar inte enbart om att luta sig tillbaka och "njuta sitt otium". Efter en vecka börjar jag komma underfund med att fällor lurar lite varstans för en nybliven pensionär.

Det handlar om att uppgradera sin identitet och hitta en ny plattform att stå på. Vem är jag idag, jämfört med den jag var för en vecka sedan, behövs jag längre? Det är samma sak för de som är friställda eller långtidssjukskrivna. Ingen vill vara obehövd i samhället. Ingen gillar att ställas utanför. För de allra flesta gäller att om jag ska stå utanför så ska det vara på mina egna villkor. Så är det plötsligt inte, ens för den som i likhet med mig valt tidpunkten. I grunden vet jag att det ändå bara var en tidsfråga.  

Det handlar om att inte ikläda sig verkliga eller inbillade, negativa självbilder. Om att från början försöka vara medveten om det.
Det handlar om att respektera sig själv såväl som andra.

Det handlar också om att återerövra sin tid, som så länge varit uppstyckad i arbete och fritid, med vattentäta skott emellan. Nu finns inga undanflykter längre. Skaffa dig ett liv, lyder uppmaningen i hjärnan. Hur många förmår det?
Vad jag kan se innebär det delvis att få nya rutiner. Någonting att hänga upp tillvaron på, veckans alla dagar.

Det handlar om självdisciplin. Den där inre instansen som styr upp vårt handlande och säger ifrån när vi håller på att spåra ur. Någonstans läste jag, för månader sedan, att de som går i morgonrock och lodar till framåt tolv om dagarna är förlorarna i pensionärslivslotteriet.
Jag hör dit. Så hjälpe mig, det gör jag. En pensionärsloser?  

För min del handlar det om att vända på dygnet. Det blir inte så lätt. Nattmänniska av naturen och med störd sömnrytm ligger jag och snurrar i sängen till framåt fem, sex på mornarna, utan att kunna slappna av. På förmiddagarna sjunker jag i djup, skön dvala.
Det vore så enkelt att ta en sömntablett på kvällen. Men jag försöker vänja mig av med det, efter att under flera år varit beroende av insomningstabletten för att få lite ordning på sömnen och antidepressiva för att orka vara människa under det mörka vinterhalvåret.
Det medför vissa besvär den här första tiden.

Det handlar om att möta sig själv. Den där inre personen som hela tiden fått vika för krav och tidsscheman utifrån, som protesterat hjälplöst ibland men tystats ner av vardagens realiteter, tills den blev en främling.

Det kan, kanske, bli ett spännande möte.
Vad ska vi tala om?