Och det var vid tidens ände. När I skolen få se Människosonen komma på himmelens skyar...
Skyarna hade brunnit blodröda. Änglarnas basuner hade skallat. Först hörde man dem som ett dovt muller som trängde fram ur de tjocka moln som hade täckt hela jordklotet, liksom på Dorés bibelbilder.Så hade skyarna skilts åt. Det blodröda skenet hade varit mycket praktfullt. Som när ridån går upp på bio och den första reklamfilmen visas. Människorna hade spanat efter Coca-Colamärket på himlavalvet. Så pampig reklam hade ingen skådat tidigare. Men när inget märke syntes blev människorna oroliga. När änglarna kom svärmande för att på jordens alla språk förkunna domens dag spjärnade de emot i det längsta. Man förskansade sig, byggde barrikader. Luftvärnsartilleriet och robotförsvaret trädde i funktion. Men inget hjälpte. Änglarna trängde sig in överallt. Liksom de vita slöjorna i gamla tanters fantasier trädde de fram och antog så småningom änglaskepnad. Men det här var inga fantasier. Det var verklighet.
Folk föll på knä inför änglarna. De insåg att motstånd inte längre lönade sig. Här var det säkrast att visa ett milt och fogligt sinnelag. Inför tanken på helvetet kom skräcken i allas ögon.Med knäppta händer och hopsnörda ansikten vände sig människorna mot änglarna och tiggde om barmhärtighet.
Blod och eld. Hade inte alla haft möjlighet att bättra sig? Hade de inte läst Bibeln? Hade de inte lyssnat till prästers och predikanters straffpredikningar? När domens dag kommer är det för sent att lova bättring. Då har man försuttit chansen.
Trafiken hade stannat. All normal verksamhet hade upphört. Folk trängde sig in i affärslokaler och banker för att komma undan. Men änglarna var överallt. Människor släpades ut i håret, knuffades och drogs, drevs med hugg och slag gatorna framåt. Ingen tänkte ens på att de tömda lokalerna kunde plundras av dem som för ett ögonblick sluppit loss ur änglarnas grepp.
Skrik och gråt fyllde luften. Stenar, tomflaskor, plånböcker, allt löst användes som tillhyggen men på änglarna bet ingenting.Snabbt och effektivt föste de ihop människor i grupper i gathörnen.Med sina övernaturliga krafter byggde de inhägnader av parkerade bilar. De stillastående bussarna användes som förhörslokaler. På chaufförens plats satt en ängel med brinnande ögon som ett självlysande bokmärke medan människor med skräcken i ögonen stammade fram vad de kunde av de tio budorden.
Det var bara de tveksamma fallen som föstes in i bussarna. De mera uppenbara fallen drevs mellan rader av parkerade bilar fram mot en domarängel med brinnande blick som gav tecken, än åt sin högra och än åt sin vänstra sida.
Värst var det på skolgårdarna. Skolorna tömdes klassrum efter klassrum för att undvika trängsel i trapporna. Några av barnen kastade sig på marken och grät men andra barns ansikten lyste av glad förväntan. Men änglarnas stränga ingripande mot alla som inte lät sig fösas gjorde snart klart för alla att detta var något mycket allvarligt. Det dröjde inte länge förrän köerna hade ordnats och barnen högljutt gråtande började fösas fram mot domaränglarna med de brinnande ögonen.
Allt gick oerhört snabbt. Inom en timme såg man de första änglarna lyfta mot himlen med en grupp människor emellan sig. Liksom paralyserade såg man män och kvinnor hålla varann i händerna medan änglarna tog de yttersta av dem i händerna och svävade uppåt. Deras vingar flaxade men det såg ut som om det var mer för att styra än för att lyfta hela gruppen, lyftkraften verkade komma någon annan stans ifrån, nästan som om det hade funnits en jättestor dammsugare uppe bland molnen.
De människor som först fördes till himlen var de klaraste fallen, och människorna i dessa grupper såg tämligen propra ut. En grupp bestod nästan enbart av äldre damer med stränga ansikten, hårknut och fladdrande långa kjolar, men där var också en liten pojke med svart hår och milda bruna ögon, som såg så egendomligt frånvarande ut, som om han inte alls brydde sig om vad som hände. En annan grupp bestod av människor som just firat gudstjänst i en kyrka. Tänk att komma ut ur kyrkan och möta ängeln med de brinnande ögonen som hela tiden pekade åt sin högra sida.
Här och där såg man änglar med enstaka människor som hämtats i någon enslig stuga eller under en promenad i skogen. Var det fråga om uppenbart fromma människor fördes de direkt mot himlen och försvann genom de öppningar i molnen där det röda skenet lyste med oförminskad styrka. Mera tveksamma fall fördes till köerna framför domaränglarna medan enstaka personer, mest de som såg ut som fyllon, placerades i inhägnaderna för de förtappade.
Nu började en plötslig stickande lukt av svavel märkas överallt på jorden. Som på ett givet tecken hade änglarna börjat lossa på locken till alla avloppsbrunnar i gatorna. På andra platser där inga avloppsbrunnar fanns välte änglarna undan stora stenar som låg på marken och blottade gapande hål, ur vilka svart rök vällde fram. Överallt kändes den stickande lukten som snart blev till en fruktansvärd stank. Människor höll sig för näsan. Många svimmade, men det är osäkert om det var fö luktens skull eller på grund av de ljud som trängde upp ur hålorna - ohyggliga skrik av av människor i plågor som blandades med vrål och skrän, alltför fruktansvärda för att komma från mänskliga varelser.
Nu öppnades de inhägnader där de förtappade fanns. En efter en fördes människor fram mot de gapande helveteshålen. Somliga gjorde motstånd men övermannades genom änglarnas himmelska krafter. Andra som inte kunnat undvika att träffas av någon ängels hypnotiska blick gick som trans fram mot hålen för att uppslukas av röken innan de föll över kanten.Men nästan alla skrek när änglarnas grepp över deras munnar lossnat och de var på väg ner i underjorden.Där nere övergick skriken i fräsande ljud som när man grillar kött och efter hand som fler människor kastades ner började gulröda flammor slå upp ur hålen, samtidigt som stanken förändrades och blev än mer kväljande.Folk kräktes i rännstenarna eller bara rätt ut över kläderna och bilarna som stod överallt.
Allt tycktes in i minsta detalj följa en väl uppgjord plan.Änglarna såg då och då mot himlen som om färgskiftningarna i himlaskenet skulle verka som ett slags signaler till dem. Men nu inträffade något oväntat. Mitt bland grupperna av människor som var på väg mot himlen och de helvita änglar som var på väg tillbaka för att hämta nya människor såg man åtskilliga änglar med något svart på huvudet. När de kom ner på jorden såg man att det var svarta skärmmössor med ett stort rött märke i.
Nu uppstod en viss förvirring. De vita änglarna tycktes besvärade över närvaron av dem som hade skärmmössor.Det verkade som om änglarna med skärmmössor var ett slags övervakare. De ställde sig strax bakom domaränglarna, som för att kontrollera deras rättsskipning. Ibland ändrade de deras beslut genom att vinka över en människa som redan fått sin dom till den andra sidan. Andra övervarkaränglar kallde till sig små vita änglar och befallde dem att bygga nya inhägnader av bilar. Snart började dessa inhägnader fyllas med människor.
Mest märkte man närvaron av dessa skärmmössförsedda änglar på gårdarna till skolor och daghem. Här hade man nöjt sig med att rita upp rutor i gruset för dem som skulle bli saliga eller förtappade, men så snart övervakarna kom dit ritades en ny ruta upp. Det märkvärdiga var att denna nya ruta snabbt fylldes med barn och att många barn fördes över från någon av de tidigare rutorna till den nya.
Allting tycktes gå saktare nu.Som om det kommit grus i maskineriet. Medan änglarna från början agerat med en osviklig precision verkade många av dem nu förvirrade och de började se ut som om de var irriterade på varandra.I några fall kom det till stridigheter mellan änglar och deras övervakare, men det slutade alltid med att en skärmmössängel avgjorde saken. Domaränglarnas ögon brann som förut men det hade kommit något osäkert och flackande i dem.
Det enda som nu fattades i bilden av yttersta domen var Människosonens ankomst. Berodde otåligheten och förvirringen på att Människosonen blivit försenad? Änglarna såg då och då emot himlen som om de väntade på ett tecken och de blev villrådiga om vad de skulle göra härnäst. Här och där såg man änglar ge sig av mot himlen utan några människor att transportera, som om de ville inhämta order. Men inga säkra besked tycktes anlända.
Under tiden fortsatte trafiken med människor som skulle till himlen och de förtappade vräktes ner i avloppsbrunnarna ur vilka flammorna steg upp. Nu nådde flammorna på många ställen upp till taken på fyravåningshusen och det började bli risk för att elden skulle sprida sig. Här och var blev änglarna tvungna att lägga på locken på avloppsbrunnarna, med en ännu kraftigare rökutveckling som följd.
Ur de förtappades inhägnader kunde man här och var höra psalmsång, blandad med gälla röster som ropade om bot och bättring. Improviserade väckelsemöten hölls medan de församlade en efter en rycktes bort för att gå åt helvete. Någon större framgång hade knappast de som på detta sätt försökte snabbfrälsa sig i eftrhand, men på vissa ställen tömdes inte inhägnaderna helt, en och annan individ som knäböjde i ett hörn av inhägnaden blev kvarlämnad.
Så småningom föll natten på. Flammorna kastade sitt flackande sken på väggarna till de omkringliggande husen, det såg nästan festligt ut som om det var valborgsmässoafton och inte domens dag. Skrik,skrän och stönanden trängde fortfarande upp ur underjordenmen. Samtidigt fick man ett intryck av att den febrila aktivitet som rått under några timmar nu höll på att mattas. Trafiken mot himlen hade avtagit nästan helt och det blev alltmera sällan som man såg någon föras fram mot avloppsbrunnarna på gatan. Även flammorna började avta i styrka. Här och var såg man änglar lägga på locken över avloppsbrunnarna. Då och då hördes dova knallar som från explosioner i jordens innandöme, locken över avloppsbrunnarna flög av men lades åter på plats av någon påpasslig ängel. Röken började skingras och helvetesljuden avtog så att man kunde höra den hulkande gråt som kom från barnen på skolgårdarna eller dem som lämnats kvar i inhägnader på gatan.
Plötsligt, som genom ett trollslag, var alla änglarna borta.Det dröjde en stund innan människorna insåg att de hade återfått sin rörelsefrihet, att de kunde lämna sina inhägnader och röra sig fritt.Nu började ett febrilt sökande efter anhöriga bland dem som lämnats kvar. Fäder och mödrar återfann sina barn på skolgårdarna men många grät i förtvivlan över att deras närmaste inte längre fanns kvar i livet. Man sökte skydd i husen undan nattkylan, vuxna som kände ansvar för barnen såg till att alla fader- och moderlösa kom i skydd i skolsalarna där tillfälliga nattkvarter ordnades.
Det som fanns kvar av av civilförsvar, polis och militär trädde i funktion. Människor som irrade omkring på gatorna utan att kunna ta hand om sig själva togs om hand, men tills vidare gjorde man ingenting för att röja upp efter den materiella förstörelsen, bilarna fick stå kvar, många av dem illa tilltygade genom änglarnas framfart. Vakter sattes ut vid affärer och banker för att hindra plundring och i högtalare uppmanade man medborgarna att återgå till lugn och ordning.
Nu följde en tid av febril aktivitet.Med lyftkranar och bärgningsbilar rensade man upp på gator och torg. All tillgänglig arbetskraft sattes in för att återföra allt till det vanliga.Många tvångskommenderades till att sköta andra sysslor än de haft förut - en fick bli bankkamrer, en annan chaufför och de föräldralösa barnen inackorderades hos hos vuxna. Situationen liknade i mångt och mycket den efter ett plötsligt och häftigt anfallskrig, bortsett från att förhållandevis litet hade blivit förstört. Husen stod kvar, väg- och järnvägsnät kunde användas, telekommunikationerna fungerade. Världen hade blivit bra mycket rymligare för dem som fanns kvar, för efter den första överslagsberäkningen som utfördes stickprovsmässigt återstod cirka en fjärdedel av jordens befolkning.
Sociologerna skyndade sig att göra en utredning om vilka människor som blivit kvar och hur urvalet hade påverkat den återstående befolkningen. Man fann att ytterligheter i form av extremt goda eller dåliga människor så gott som saknades, men genomsnittligt verkade människorna varken bättre eller sämre än förut.
Tack vare att inget egentligt återuppbyggnadsarbete behövdes återgick allting förvånansvärt snabbt till det vanliga. De praktiska problemen kunde alltid lösas men det var svårt för människorna att förstå att de levde i en tid som egentligen inte fanns, ty domens dag skulle ju vara en ände på allting. Man enades snart om att det riktigaste skulle vara att räkna tiden baklänges. Man utgick från den dag då domens dag inträtt och ändrade om alla klockor så att de gick åt andra hållet. Visserligen visade astronomiska observationer att jorden fortsatte sin väg runt solen som förut men man fann det ändå orimligt att låta tiden gå i samma riktning som förut.
Det spekulerades mycket över varför domedagen fått en så överraskande vändning. Varför hade den avvikit från den plan som tycktes förutbestämd sedan flera tusen år tillbaka? Somliga trodde att det berodde på Djävulens ingripande. Andra menade att avsikten var att ge de överlevande en prövotid, under vilken de hade en chans att omvända sig. Så fanns det de som trodde att bakom det hela låg en himmelsk schism och att man kanske fortfarande där uppe grälade om i vilken utsträckning det är riktigt att somliga människor skall komma till himlen och andra till helvetetet när det finns så många människor som varken gjort sig förtjänta av det ena eller andra.
Alla som tidigare verkat som religiösa ledare försökte dra nytta av situationen och värva själar. Nu hade människorna sett att himmel och helvete var verkliga och att de själva förr eller senare skulle komma till det ena eller andra stället. Nya religiösa ledare, brinnande i anden, uppträdde men de betraktades med misstro av de redan etablerade. Så småningom förlorade man intresset för att värva själar och förde i stället en intensiv polemik mellan olika åsiktsinriktningar som på många håll gick till handgripligheter eller till och med inbördeskrig.
Men för de enskilda människorna var domedagen inte längre något central angelägenhet. Visserligen hade man med egna ögon sett att himmel och helvete var verklighet. Men det man mest hade för ögonen var att ordna upp sin jordiska tillvaro. Domedagen hade varit en alltför uppskakande händelse för att påverka människornas levnadssätt. Man försökte helt enkelt tränga bort den.
Så småningom tröttnade man på de religiösa stridigheterna till den grad att man förbjöd allt tal om domedagen. Man hänvisade till den nya tideräkningen som innebar att domedagen aldrig skulle kunna inträffa. För de flesta innebar detta en lättnad. Nu fanns det ju så mycket att göra. Överbefolkningshotet hade avvärjts och det fanns gott om kapital och naturresurser för de efterlevande. Varför skulle man hålla på att älta något som aldrig skulle kunna hända?