"Rökare dör i förtid" läste jag på det tomma cigarettpaketet på gatan. Mina tankar började vandra. Varför sitter det en varningslapp där? Vad är så speciellt med rökare? Rökare är människor, och människor dör ... och i förtid? Vet den som skrivit lappen när man ska dö? När just jag ska dö? Jag kanske skulle ringa och kolla. En snabb sökning på "rökning" och "varningstext" på nätet visar att det är Statens folkhälsoinstitut som utfärdat dessa varningstexter. Ska jag ringa dem? En fånig tanke, jag kastar bort den, eller försöker, men tankarna spinner vidare.

Kanske borde jag ha en varningstext: "Vilseman dör i förtid". För det kommer jag att göra. Ingen tid är rätt för mig att dö känns det som. Jag vet att många tycker att en människa till slut når en punkt i livet, gammal, sjuk, när döden är en befrielse. För den gamle och sjuke kanske, men för alla som älskar denna person så kommer döden att vara i förtid, även om man kan tycka att det är bättre att få bli befriad från plågor, att ett långt liv är tillräckligt.

Jag håller inte med. Min älskade dog "i förtid" endast 44 år gammal. I likhet med en cigarett fanns det faror och brister hos henne. Lite för många kilon, hon tyckte om mat. En njutning, nästan lite beroendeframkallande som nikotin. För lite motion, klart ohälsosamt, som rök i lungorna som alla vet är en hälsofara.

Ändå kan jag inte tycka att detta hade med hennes död att göra. Hennes död orsakades av livet. Livet som bestämde att nu räcker det för henne. Inget mer liv, det är slut på lagret. Och även om hon levt i många många år till så hade jag tyckt det varit i förtid om jag fortfarande levde när hon till slut dog. Som vår son säkert också skulle tyckt. Och hennes vänner, andra släktingar, alla andra personer som träffat henne, som hon fått att le. Jag tänker på hennes leende (och börjar gråta på mitt rum på jobbet när jag sitter och skriver detta). Hennes leende borde haft en varningstext: "Kan orsaka oerhörd smärta när det inte finns längre".

Fast jag vill nog inte det, jag vill inte ha några varningstexter på livet. Inte på mig, inte på vår son: "Denna pojke orsakar oändlig saknad vid eventuell bortgång". Jag måste kunna leva livet utan varningstexter. Det skulle vara för jobbigt att överallt läsa att livet är orättvist, att livet inte går att förstå. Jag måste orka leva. För mig själv, för vår son, för alla jag känner, som jag älskar, som älskar mig, som jag får att le.

Jag läser varningstexten på asken med cigariller jag har i fickan: "Rökning dödar". Varningen känns tom. Jag känner ett sug att gå ut i regnet och röka. Kanske dör jag, idag eller i morgon. Min rökning känns inte så farlig längre. Livet dödar! Men jag tänker inte läsa några varningstexter längre.