Det var du
och jag.
Det blev vi.
Vi blev tre.
Vi var vi
och det var inte enkelt.

Jag stod för skulden
Du för skammen.

Den knuten blev hård
hårdare hårdast.

Den satt där efteråt också
i alla åren
med barnet mellan oss.

Jag står fortfarande
för skulden.
Den är min och den bor i mej.

Du är helad nu
skulle inte tro något annat
än att man renas i nåden
när döden knackar på pannan
och uppbrottet sker.

Vi kunde aldrig vända våra
tomma händer
uppåt mot varandra
som snäckskal
som en fridens lotusblomma
i ödmjukhet

lika olika
lika stolta
lika rädda
och knuten var där
även
när jag kysste din panna
den sista stunden
innan ditt upp-brott.

Jag vill försonas

Är det för sent
utan dej?