Han står där med en bit krita i handen. Han vet det inte nu, men han befinner sig i ett av dessa ögonblick som vägrar att inordna sig i tidens likformiga flöde, ett ögonblick som blir bevarat för kanske hela hans liv. Som ett löv som blåser in genom det öppna tågfönstret och lägger sig tillrätta i boken man har uppslagen i knät. Och som blir kvar där, mellan sidorna i boken om hans liv.
Anita är sötast i klassen. Egentligen räcker det inte att säga så, för hon är särskild. Det är HON och så dom andra flickorna. Så tycker Gunnar.
Nu är det ju inte så, att bara för att man går i samma klass skulle man kunna börja prata med varann hur som helst. Flickorna för sig, pojkarna för sig. Så är det att gå i realskolan, i tredje klassen, på fyrtitalet. Och att fråga chans på någon som barnen gör nu för tiden, det är ännu inte uppfunnet. Man törs heller inte prata med någon av pojkarna om vad man känner för flickorna, då skulle man omedelbart bli retad. Så Gunnar vet inte, om någon av de andra känner likadant för Anita. Men för honom är det självklart. Hon ÄR särskild.
Men det är inte bara det att han tycker så. Det finns en dimension till. För om han möter henne i en korridor, eller om deras blickar möts någon gång i klassrummet, då ser han in i hennes ögon och får ett leende som är så underbart att det gör gott i hela kroppen. Att tala med henne har han inte vågat. Det skulle bara bli dumt och pinsamt. Allra helst om någon annan hörde på.
Men när han fantiserar om hur det ska bli när man blir stor, gifter sig och skaffar barn, då är det självklart att han tänker sig Anita som maka och mor. Det är sällan han läser noveller om kärlek. Men är det någonstans i en novell som en älsklig flicka skildras, så får hon Anitas drag.
De bor ganska nära varandra. Att få sällskap med henne till eller från skolan är något som han drömmer om. Men det vill sig inte. Och tänk om någon skulle få se dem tillsammans och börja retas. Det krävs så oerhört lite för att retandet ska komma igång. Så när skolan är slut för dagen går Gunnar hem alldeles för sig. Anita brukar ha sällskap med ett par flickor en bit på vägen.
Men en dag på försommaren händer det liksom av en slump att några av barnen blir kvar i klassrummet. Anita står vid svarta tavlan, hon har en krita i handen och skriver något skojigt. Gunnar håller sig i närheten men vågar inte gå fram till henne.
Nu är det så att under svarta tavlan är det som ett litet podium som Anita står på. Gunnar står på golvet nedanför. Och plötsligt som av en slump eller kanske inte, så tappar Anita kritan. Den faller på golvet precis framför Gunnars fötter. Han böjer sig ner för att ta upp den och ge den till Anita.
Och det är det ögonblicket som fastnar utanför tidens ström. Han ser hennes ben med de mjukt rundade knäskålarna ovanför resårerna på de vita strumporna. Så oerhört vackert! Det kan bara ha varit en sekund som han stått så där, men när han lyfter upp huvudet ser han rakt in i hennes ögon. Och leendet som de utväxlar, för han känner att han också ler, är varmare och ljuvare än någonsin. Han tittade på hennes knän och hon tyckte om det. Och så fick hon tillbaka kritan.
Det blev inte någon fortsättning på denna lilla kärlekshistoria. Skolan var snart slut för terminen och nästa läsår hade Gunnar flyttat och börjat i en annan skola.
Anita återsåg han aldrig. Men minnet, det lilla lövet som fastnade mellan några blad i hans livs bok det kan han ibland ta fram och titta på. Och minnas ett leende som var som en aning om nya världar, nya sidor i boken om en människas liv. Eller två böcker? Nej - det vore verkligen att begära för mycket!