När dina ögon är så blanka att din spegelbild kan reflekteras i dem och fortsätta ut i ett endlöst eko.

När du skakar så att du inte vet om det är jorden under dig som skakar, eller faktiskt dina ben.

När du biter ihop dina tänder så hårt att du undrar om dem inte snart spricker, faller isär och lämnar tomma luckor.

Då du undrar om det verkligen är dig själv du bor i eller om det flyttat in en annan själ.

Ska jag slå näven i borden och få hela rummet att tystna och vända blickarna mot mig och möta mina tårfyllda ögon? Och i skalvet av slaget dölja mina darriga ben och öppna käften och verkligen tala ut.

För bördan är så stor att bära när man inte vet var man ska lägga den. Man inte har en hylla att ställa den i. Utan den har hittat sin regelbundna plats där på mina axlar.
Och jag ryster och skakar för att få bort den, men som en tjock dimma lagt sig envist för att sedan försvinna när den själv känner för det.


Och även om man skriker ut i natten att man inte vill mer.
Att man inte orkar mer.
Så finns den där.

Ångesten.