Är det det som gör kärleken så oupphörligt attraktiv
med denna mystiska makt som ständigt förnyar sig
och alltid drar i dig igen och rycker upp dig
för att aldrig överge dig eller lämna dig i fred,
det faktum, att den sanna kärleken är ouppnåelig,
så att du alltid strävar efter vad du aldrig kan nå
och alltid söker efter vad du aldrig kan finna?
Det absoluta kärleksidealet finns,
och därför är det vad vi alla alltid jagar efter,
men problemet är, att det är aldrig praktiskt
men bara alltid förblir en teori som aldrig kan realiseras.
Ändå håller vi på och försöker utan att någonsin tröttna
i denna den absoluta fåfängans jakt
på den ständigt undflyende förtrollande hägringen,
som ingen kan förneka att alla ser
men som vi lika litet kan konkretisera
som klättra upp på regnbågen;
men försöket är väl vad som mest av allt
dock håller oss alla uppe och levande.