Det blåser en kall vind, jag vet.
Det är kyligt och du är trött.
Ensamhetens tunga svårmod stryper all din lust.
Och den kärlek som du känt har vissnat och dött ut.

Ha förtröstan, min vän.
Du vet att du kan älska, din kärlek bränner varm.
Låt kylan frysa i sin ensamhet,
ensamheten fryser kall.

Vi finner våra vägar ut, ur leda och tristess.
Vi lämnar allt det onda kvar, all smärta och all stress.
Vi andas lugnt och finner frid, vi lever i vår lust.
Vi uppgår i vårt känsloliv, vi bildar kärlekstrust.

Älska varmt och älska djupt.
Finn din styrka, finn din kraft.
Ge av din värme, ge av ditt blod.
Låt frusna själar finna mod.