Näckros

 

Det var havet som speglade
ditt bortvända ansikte,

i djupet vilade
skammen.

Sen kom vinden,
fåglarna,
det salta.

Rörelsen genom det röda

ljuset som aldrig
blev
ytan du aldrig fann.

Kanske var det
stenarna
som grät
när tomheten red
på vågor,

av ingenting 

 

 

Fri vers av Rolfsdotter
Läst 789 gånger och applåderad av 33 personer
Publicerad 2009-01-13 13:23

Skriv ut
Spara som PDF

aol sorglig starka djup förmedlas här 2012-03-11

Michaela Dutius Att aldrig finna - inte våga...snudda ytan men inte nå djupen.... Utsökt poesi! 2010-11-04

issac.a.m Härlig poesi... 2010-10-24

Quasimodo Ett uttryck för denna text är för mig bortvänd, frånvarande, att inte orka eller våga vara i det man är och livet med det !? En stark bild så för mig !! 2010-04-15

Ulf Lagerholm det är lätt att förstå att du äger skrivhantverkets grunder, det är flyt och koncentration i raderna, en vacker dikt helt enkelt 2009-09-10

FinnRaggarn Kanonbra. 2009-02-17

Sleepy jag gillar den verkligen :) 2009-02-02

Lena Krantz Här får jag bilden av en människa som aldrig liksom vågad livet! Mycket mycket snyggt! 2009-01-15

Elaine.S Den här kan läsas många gånger...fin poesi med mycket känsla. 2009-01-14

Leif Furstedt Subtil känsla och ett vackert flöde. Det lilla livet... Vackert gjort. 2009-01-13

Michaela Dutius En fullständigt suverän text med metaforer som lyfter budskapet så man får den där andlösa känslan som riktig poesi ger 2009-01-13

MaryMo En skam så stor att stenarna gråter... och näckrosorna blir röda av blod i Fagertärn. (Bara vacker poesi skapar annan poesi!) 2009-01-13

Fredrik Stillesjö Hej Backsippan! Ja, en verklig näckros är dikten. En skinande pärla som svävar på dammen, där (kanske) tomheten vilar. Hälsar Fredrik 2009-01-13

prinscess smärtsamt sorglig 2009-01-13