Det är klart att det inte var en tillfällighet. Det är klart att jag förstår det. Att jag greppar. Men likt förbannat är det så in-i-helvete outhärdligt att erkänna det.

Ja, jag vet, man gör sitt eget liv. Det gör vi alla. Men att osvikligt och – börjar jag snart tro – avsiktligt konsekvent välja B när A är det enda rätta måste betraktas som tjänstefel. Om livet var ett yrke precis som konditor eller härdare, vill säga.

Min första tjej hade brittiskt påbrå. Och det vill jag förtydliga med det samma: hon var en vacker människa, inte särskilt brittisk i dragen på något vis. Visst fanns där både ett par stycken och ett helt gäng fräknar. Det medger jag. Men nu råkar jag vara svag för dessa brittiska hudemblem. Jag finner dem helt enkelt tilltalande. Då som nu. I övrigt var det få, om någon, som gissade rätt om hennes ursprung. Hur som haver. Det är nu femton år sen min dåvarande bästa kompis prisade min periodvisa passivitet – och greppade hennes hand.

Min första fotboll var inte märkligt nog rund till formen. Svarta rutor blandat med vita utgjorde dess visuella attribut. Jag tror modellen i folkmun tituleras klassisk. Klassisk fotboll. En eftermiddag efter skolan tog jag med min klassiska första fotboll till gräsplanen bredvid skolan. Där träffade jag på tre pojkar som jag kände igen från plugget. Äldre snubbar, minst tre-fyra år. Ge hit bollen! ropade dem efter ett tag. Varsågod, sa jag och kastade min boll till dem varpå de vände på klacken och cyklade hem eller nåt. Vad vet jag.

Min första cd-skiva hade rosa konvolut. Loveless hette den. Och ljudbilden präglades av lager på lager med gitarr. Men det struntade jag i. Det viktiga var att storebror var duktig på att lyssna på just den skivan. Den var hans favorit. Och jag såg givetvis upp till honom. Och därför bönade, bad och grät jag till dess att mamma och pappa följde med mig till stadens skivbutik för att köpa mitt eget exemplar. Brorsan bara ryckte livlöst på axlarna. Som om han inte kunde bry sig mindre. Det lustiga med alltsammans var att mitt exemplar redan dagen därpå var spårlöst försvunnen. Lämna aldrig dina juveler utan uppsyn, tisslade min bror vid middagsbordet.

Min första exklusiva fåtölj var av finaste läder. Jag köpte den för en vecka sen. Den var dyr. Men skön, tror jag. Och vacker att titta på. Åtminstone på bilderna som upphovsmannen till annonsen på Blocket hade laddat upp. Dessvärre hände det sig som så att denna säljare ångrade försäljningen. Fåtöljen blir kvar, och därmed basta, verkade resonemanget gå. Och jag klandrar inte. Trist bara att mina pengar verkar ha fastnat någonstans på vägen tillbaka. Trist.