Klockan är nära på halv tre när jag imponerande behärskat och tyst skjuter igen ytterdörren efter mig. Lägenheten ligger öde som en förpestad småstad. Det enda ljud som förmår tränga igenom tystnaden kommer utifrån; även om jag enträget i våra diskussioner förespråkar flytt ut ur city, älskar jag det faktum att det aldrig, helt och hållet, är tyst här. Livet tar aldrig paus inne i storstaden. Det finns en viss charm i denna ständiga rörelse framåt.

Jag rör mig vant över parkettgolvet; mörkret bekommer mig inte. Mitt sikte är inställt på köket och den färska limpan från i morse. Men plötsligt får jag ett infall. Bara en snabbis, tänker jag.

Och så ändrar jag kurs. Gör en u-sväng. Snart står jag framför hans sovrum. Hör honom andas tungt. Jag sticker in huvudet för att få en skymt. Iakttar med ett fånigt leende det som jag håller allra kärast. Jag brottas med tanken att smyga fram och inleda lite far-och-son-prat. Men jag är nykter nog att inse det onyktra tillstånd jag trots allt befinner mig i. Pappa doftar fest, vi ses i morgon i stället. Jag ger honom en slängkyss och fnittrar till.

Vänder på klacken igen. Mot köket. Slänger snabbt i mig två dubbelhistorier med ohälsosamt tjocka lager honung. Letar mig därpå in i badrummet och gör mina behov. Fastnar i ett av Rockymagasinen lite för länge. Gäspar. Huttrar. Är på väg att knyta ihop säcken när jag börjar fantisera om det där motorcykelkortet jag planerat ta. Drömmer mig bort till krokiga vägar ute på landet. Ljumma sommarvindar som smeker kinderna. Bensindoft om jackan.

Är du okej? frågar min fru från dörren. Gud vet hur länge hon stått där. Jag skiner upp i ett alkoholstint leende. Vet du, i sommar vill jag dofta bensin, svarar jag.