För länge sedan död och ändå alltjämt levande,
måhända ett mysterium i väntan på oss alla
här i livets mellanstadium
mellan vad som föregick och vad som kommer efteråt,
om vilket vi ej någonting kan veta.
Ändå känns det,
som om både vad vi lämnat och det efterkommande
har varit och skall bli långt bättre,
som om alla frustrationer hörde till vår dödlighet
och bundenheten därtill var begränsande
för våra spirituella möjligheter.
Buddhismen förespråkar ett Nirvana
som ett idealiskt själsligt upplyst tillstånd
som kan uppnås även inom dödlighetens ram,
men det är inte särskilt övertygande
och tydligen blott reserverat för ett ringa fåtal.
Kan vi då blott drömma om ett paradisiskt idealtillstånd
av den universella kärleken förrän vi föddes
och som väntar oss på andra sidan graven?
Det är då åtminstone en underbar idé och möjlighet,
men också det är bara drömmar av oss dödliga.
Men det är kanske den slutgiltiga definitiva trösten:
att vi i all vår begränsning
ändå har en obegränsad frihet
till att tro och drömma om och fantisera vad som helst.